Men så en höstkväll år 1999 tror jag att det var, fick jag ett stort rektangulärt paket av min moster i födelsedagspresent. Jag som identifierade paket med rektangulära former som tv-spel blev väldigt förväntansfull och slet upp presenten direkt. Ur pappret föll två tjocka böcker som landade på golvet med en duns. "Böcker"? "Vad ska jag med böcker till?" tänkte jag irriterat men ville inte visa min besvikelse för min moster, så jag tackade snällt och ställde undan dem.
Senare tänkte jag att okej, jag kan ju faktiskt öppna den första boken och kolla vad det är för något. Framsidan var ju färgglad och fin så den kan ju inte vara sååå tråkigt. Logiskt och bra tänkt liksom.
Jag satte mig ner, tittade på omslaget med en milt förväntansfull blick och öppnade boken...
Elva år senare sitter jag här, 19 år gammal med samma bok liggandes framför mig, kantstött med repiga silverbokstäver och med en nu alltför ung Harry Potter på omslaget. Tiden har gått så fort och inte har bara karaktärerna i serien tillkommit, åldrats och dött utan även jag som hatade böcker så mycket en gång i tiden har vuxit och insett att tack vare denna serie kan jag faktiskt läsa böcker idag.
Jag vet ju i alla fall vad jag kommer prata om när jag är 90 år och senil. Kommer inte prata om min familj, inte om mina vänner, inte ens om mina egna bravader som jag älskar att skryta om. Nej, jag kommer prata om en kille med korpsvart hår, knotiga knän och med stora runda glasögon, som inte ens existerar på riktigt.
Jag kommer att prata om Harry Potter.
Jag kommer att prata om Harry Potter.
Haha! Ibland är du en riktig nörd Alex. Ska jag säga =P
SvaraRadera